Hon kommer fram till mig efter lektionen. Hon är lite nervös, men har bestämt sig för att våga säga något. ”Du är den första svensktalande jag träffar”, förklarar hon på perfekt svenska.
Jag befinner mig på en gymnasieskola i Villmanstrand, och har precis avslutat en lektion när en av eleverna tar mod till sig och kommer fram för att prata.
Sedan 2010 åker jag runt i Finland och pratar svenska med eleverna på uppdrag av Svenska nu. Svenska nu är ett nätverk som arbetar med svenska språket i Finland. Tanken är att lyfta in språket i finska klassrum och visa hur nyttigt och roligt det är med svenska – långt från den destruktiva diskussionen om pakkoruotsi.
En av de saker Svenska nu gör är att låta sverigesvenskar och finlandssvenskar åka runt i skolorna för att möta finska elever. Det kan handla om författare, skådespelare, musiker, kockar eller – som i mitt fall – journalister.
Jag har med andra ord fått förmånen att möta elever i nästan hela Finland för att prata om kultur och medier på svenska. Det jag vill göra är att visa hur mycket kul det finns på internet om man kan svenska, så under lektionerna tittar vi på galna Youtube-klipp, lyssnar på populär musik, spelar roliga spel och pratar om kul bloggar – allt på svenska.
I städer som Villmanstrand, där ju bara två promille har svenska som modersmål, kan det här bli första mötet med en svensk.
Det som slår mig efter hundratals klassrumsbesök är hur duktiga många finska elever är på svenska. Jag kör ofta den digitala frågesporten Kahoot med eleverna, och här visar det sig att de flesta hänger med riktigt bra.
Men något som är ännu mer påtagligt är hur dåligt självförtroende många har när det gäller svenskan. Det gäller inte minst alla ”duktiga flickor”. Många elever som har nior och tior i betyg sluter sig ofta som musslor när det gäller att prata. De är så rädda att göra fel att de inte vågar använda språket. De behandlar svenskan som en dyrbar kristallvas, som kan gå sönder vid minsta språkliga felsteg. Så i stället för att säga fel säger de… ingenting alls.
De som vågar prata är i stället ofta de ”dåliga pojkarna”. De misslyckas med vartenda oregelbundet verb och bryter mot alla tänkbara grammatiska regler, men de lyckas med något annat. De lyckas göra sig förstådda – och det är ju precis det här språk handlar om. Det centrala med språk är det kommunikativa.
När jag träffar elever brukar jag försöka få dem att inse att språk blir roligt först om man börjar använda det. Jag försöker få dem att förstå att det är bättre att säga fel än att inte säga någonting alls, och ibland lyckas det. Ungefär som för flickan i Villmanstrand.
”Jag trodde inte att jag kunde svenska, men jag förstod nästan allt du sa”, förklarar hon glädjestrålande när vi skiljs åt.
Det är den sortens lektioner som får mig att sväva som på små moln när jag åker hem till Sverige. Det är den sortens lektioner som får mig att inse hur viktigt det är att man får använda sina språkkunskaper på riktigt.
